musik: Torbjörns barnbarn Angelica sjunger

VÄRMLAND

Prins Carl Philip Edmund Bertil född1979 Hertig av Värmland

Landskapsblomman: Skogsstjärna    Smålom

"Sötomta"

Här är jag som liten tulta i Värmland.

 "Sötomta" i Värmskog.

Med lilla Kerstin som är barnbarn,

 till min sommarmamma Ellen.

Här har jag upplevt underbara stunder

 med familjen Brant i Värmskog

Det mest fantastiska är att jag fått kontakt

med en barndomskamrat därifrån.

 Gudrun, som jag alltid lekte och badade med.

 Vi minns med vemod vår underbara uppväxt

 

Tänk att jag har kvar den lilla gröna poesi boken

som alla små tjejer hade vid den tiden.

50år sen.. Tänka sig.. Femtio år...

 Herre gud!

det låter som det var, som mina barn säger:

På ANTIKEN morsan!       På ANTIKEN!!!!!!!

 

 

Jag blir så glad när jag får små hälsningar från Gudrun

 

      

 

      

Mina änglalika sommarföräldrar Ellen & David Brant

och min "storebror" Holger som var min stora idol.

Här är Verna med Mamma Ellen och Linda som är Vernas barnbarn

 Hela vistelsen i Värmland från det jag

 kom dit som 2 årig liten tulta, till vuxen.

Pappa David hämtade mig på moppen

och hade en liten gris låda fram, där jag fick sitta.

 Det har gett mig en enorm trygghet

 och la grunden till den trygghet jag känner

 i naturen och bland alla djur.

 David var hemmans ägare med

 både kor och hästar och svin och höns.

 Det bästa som fanns var att sitta i knäet på honom när han harvade eller sådde råg, havre, vete.

 Bara att få rykta eller vattna hästen efter en hel dags arbete var lön för mödan,

eller att få ligga i foderbingen och klappa kossorna på mulen och höra deras tuggande

           det var lycka för en liten Stocholms tjej som bara såg höga hus och betong.                                                           

 

                                    

  Sommar syrran Vernas barn Kjell och Gunilla

 

 

Här står jag med mina systrar Siv och Ann-Marie högst upp på vedhögen.

 Eftersom jag var störst fick jag äran att ha hatten.

 Jag och Ami i dörröppningen med "Mamma" Ellen.

Vi hade fått varsin nalle som vi var rädda om.

 

 Men Ami tappade ner sin nalle i ute dasset så hon fick inte ha sin nalle på sol filten.

Det blev gråt och tandagnisslan innan Holger tagit upp den från dasset.

 Vi skrattade gott åt hennes "skit nalle" men den var lika kär ändå.

 

Jag och Ann-Marie i sandlådan

 

 

Jag blev väldigt glad när jag  åkte till  Värmland som vuxen och fick se det gamla fotot på mig

och mina systrar, på spishällen hemma hos Verna & Sten Eriksson.

 

 Tyvärr hade min älskade sommar -syster Verna avlidit men

 vi fick en trevlig dag med hennes man Sten.

Han ville bjuda på nyfångad fisk.

 Ett kärt minne var då Verna och Sten var fästfolk.

 Och  när dom kom på besök blev jag

 såå arg för att någon skulle ta min älskade Verna därifrån.

 Så jag surade riktigt och satt på kammaren.

 Men mat skulle jag ha,

 så tjurigt sträckte jag ut min hand, bakom dörren,

med mjölk glaset i handen för på fyllning.

 

 

Jag glömmer aldrig då vi gick till fotografen

 för mamma ville skicka ett foto till Värmland

 Vi hade på oss dom fina klänningarna

 som "Mamma Ellen " sytt till oss alla tre.

 Visst kände jag mig fin med rosett i håret å allt.

 Men mamma försökte nog på sitt

sätt få lite tyst på sina vilda flickor,

 så vi hade för första gången fått LAKRITS!

 

 Det smakade ljuvligt, men jag fick för första gången i mitt liv.

 TANDVÄRK!!!.....tårarna sprutade

 men det var bara att bita ihop och försöka se glad ut.

Tycker att fotografen lyckades färglägga bilden fint

 men jag har alltid tyckt att jag är mer röd i ansiktet än Ami och Siv.

Min lillasyster var i Älgå i Värmland som sommarbarn

där jag besökte henne och kompisen Magareta

Berith längst fram och jag bakom som tonåring. hihi

 

Här är min älskade sommar syster

med sin dotter Gunilla och min älskade pappa DAVID

 

 

Här står Mamma ELLEN och Pappa DAVID

utanför det lilla huset dom byggde vid sidan om Sötomta.

Pappa David ,Mamma Ellen, Holger med frun Anita

Vernas dotter Gunilla.

 

Jag kommer aldrig att glömma dom här människorna,

som pratade en så utpräglad värmländska,

att jag väldigt lätt faller in i det.

 

Det betydde så enormt mycket för mig och formade

mig till den vuxnamänniska jag är idag.

TACK att NI

orkade bry er om en liten

Stockholms tös

 

 

Värmskogs kyrka där

Mamma Ellen, Pappa David

och Verna ligger begravda

Vila i frid mina kära..

Jag glömmer Er aldrig... Ni finns för alltid i mitt MINNE!