En dotters tankar!

Jag är så rädd!     Så rädd för att förlora dig pappa!       Förstår du det?

 Jag vet att din kommentar när du fick reda på hur sjuk du var,

 var: "mig är det ingen fara med, mina döttrar klarar sig utmärkt här i livet".

 Det är klart att vi gör det, det är ju du som har lärt oss allt vi kan!      Vi har lärt oss av den bäste!

Mamma med sina småländska rötter (en småländsk GET) och dina Norska rötter (en Norsk BAGGE)

kunde inte ge annat än bra gener!     så sa du ofta. Och skrattade gott!

 Du har gett oss så mycket. Jag har alltid känt mig trygg, för jag visste att om det skiter sig då stöttar du mig oavsett..

 Det har du alltid gjort. Det har inte spelat någon roll var i världen mina 3systrar

eller jag har befunnit oss, vilken tid det än har varit,  vilken dag.

 Du har rest till oss och funnits där.     Alltid.     Tröstat, släpat och flyttat våra saker.

 Kört 40 mil till Dalarna för att hjälpa, hämtat och lämnat oss vart vi än ville

 Förstår du vilken fantastisk människa du var?    Du har skämt bort oss med all din kärlek.

   Nu var det  våran tur att göra det för Er båda,      pappa!

Nu var det vi som skulle ställa upp för dig. Du hade ju inte så långt kvar till pension,

 det var ju nu du skulle börja njuta av livet. Åh, snälla pappa kämpa emot.

 Låt inte denna hemska (hjärtinfarkt) sjukdom besegra dig.  Vi kommer!  Håll ut så länge

.

 Jag kommer att sova lite lugnare när jag vet att du har mamma vid din sida.

Jag vet att du alltid sagt:       Jag vill INTE bli den som blir kvar!      

Men Du gick före och lämnade mamma och oss 4 flickor kvar

 Sov gott i natt pappa, vi ses snart. Jag älskar dig!!

Jag är rädd att förlora också dig mamma!

Jag vet att din tid ska komma, men inte än! Jag är inte beredd ännu.

Åldern tar ut sin rätt och Du ska liksom pappa vandra ensam. "När man går över floden, går man ensam."

Visst jag hör dig ibland tala om hur mycket du saknar pappa (50år är inte en kafferast precis)

Men vi saknar honom också.        Det var ju Ni som var byggstenarna i vårt liv

Förstår du vilka fantastiska människor du och pappa var för oss 4 flickor

Det är ju Ni som lärt oss allt vi kan.     Nog har vi skinn på näsan allihop var och en på sitt sätt

Om det skiter sig har ni alltid åkt 40 mil om så vore och hjälpt, flyttat, pysslat, tröstat

Nu ska det ju vara vi som får ta hand om dig som är kvar, men det är ju så svårt både för Lillan och mej

som bor 40-50mil ifrån.   Tänk att jag blir livrädd varje gång syrrorna ringer  Jag HATAR telefoner!

Bara det inte hänt nått igen! Du blir klenare och svagare för varje stroke men änglarna tillät dig inte gå.

Din tid hos oss var inte slut än. Vi får vara egoistiska som vill ha dig här hos oss ännu en tid

Jag kan inte ens tänka tanken.... Att inte kunna ringa dig

Höra din röst när du alltid Tackar för att jag ringer och frågar efter barnen och barnbarnen

Du oroar dig mer för lilla syster än för dig själv.

Mamma jag älskar dig! Tänk att få säga det nästan varje dag och höra dig fnittra generat

i telefonen och säga hälsa till alla

Jag älskar dig också!

 Hand i hand från ungdomsåren

Ni troget vandrat med varann

Ni delat kärlek, hopp och frid

Ni delat sjukdom, sorg och strid

Er lycka var Er rikedom!