Mor och far
Naima Ragnhild Wilhelmina Karlsson
Arthur Nicolayen
(Werner) född 24/9-1926
bildade på något eget sätt unionen
Pappa var bara knappt 3månader då han döptes 3/1-26 och farmor
Anna Karlsén
vigdes med Asbjörn Nikolai Werner dagen före 2/1 1926
Hans pappa dog i kriget ca.3månader efter det
Asbjörn född 19/9 1898 i Hamar
Anna Född 15/7 1902 i Vang h.
Död 14/4 1926 i Hamar
Död 11/9 1960 i Stockholm
Begravd 22/4 1926 Begravd 25/9 1960 i Uppståndelsekapellet
Skogskyrkogården Stockholm
Arthurs farfar: Asbjörns far: Andreas Werner född 1870 i Hamar
Död 21/6 1926 i Vang Begravd 26/6 1926 i Hamar
Anna gifte om sig med Helge Nicolaysen 1927/28 ca. född 22/5 1901
Död 18/11 1969 Begravd 6/12 1969 Skogskyrkog.Stockholm
Vi är fyra flickor som växte upp på Bondegatan 15A i Stockholm
två
blonda och två mörka flickor,
jag-46 Ami-48 Siv-49 Berith-53
Med en mamma som kom från en väldigt stor familj med 9 syskon
och med en väldigt Norsk patriotisk pappa.
Det var viktigt att veta sitt ursprung och var man hörde hemma,
tyckte han.
Är uppväxt med både Norsk surkål och karbonade och spekket kött.
Det fanns två saker att välja på : ät det
som finns, eller gå hungrig!
Ändå fattades det aldrig något, dom
trollade nog med knäna
Det var högtids stunder när det serverades römme, lomper og pultost.
Far sa alltid att han var en norsk bagge.
Och att Mor var en småländsk get,
därför var vi en bra blandning
Far o mor gick alltid till Skansen när det var 17e Maj
Det var högtids stunder för pappa!
Vi åkte ofta med till Norge för att besöka pappas släkt.
Han var alltid glad och ivrig att berätta.
Både om sin bakgrund och på äldre dar
orkade han prata om kriget.
När vi var små talades det inte så
mycket om kriget
Dom försökte nog glömma och dölja
vad som varit.
Både med krig, split, sprit och
annat
som följde i spåren under efterkrigstiden.
Pappa visade med stolthet upp var han bodde som liten nyfödd gutt.
På Kristinegate17 i Hamar med Bestemor
Anna
Pappa var jätteglad över att vara i Norge på 17e Maj.
Han vinkade glatt till gamla bekanta.
Här vinkar han glatt till våra bekanta.
Senare har jag dragit med både barn och make dit.
Är helt fascinerad av naturen,
och det underbara folket
som jag är stolt över att härstamma från.
Vi åkte över Hardangervidda.
x
där min pappa gick på skidor
och flydde till Sverige under kriget.
På Hardangervidda
En av de första platserna
jag tog med min dotter till var
till Geiranger och Trollstigen.
Vi talade om Per Gynt.
Första gången Torbjörn var med till Norge
var hans kommentar: Fryksås! Släng dig i väggen
Han som kom från Orsa föll i trans för detta vackra land.
Jag var både stolt och glad
att få tillfälle att följa med min far o mor
till Hamar och se dom platser han varit på som barn.
Här är det den skole han gick i som liten gutt.
Tänker ofta på orden
som min pappa sa:
Glöm aldrig varifrån
du härstammar!
Vårda arvet! Låt ej fädrens minne dö!
Så naturligtvis är jag väldigt stolt.
Stolt över att ha kvar den
lilla poesi boken med gröna pärmar
som min pappa skrev i för 50år sedan.
Här sitter far med morfars
gamla verktyg och lagar mina skor
Jag var även väldigt stolt över att han tog sig tid
att berätta om barndom, uppväxt, kriget, flykten.
Och hur han träffade mamma.
När dom gifte sig och
mamma hade gladiolus i brudbuketten
Han pratade om att han stod och såg på katter
som parade sig,
under vigseln,
så mamma var tvungen att putta på honom när han skulle säga: JA
Stolt morfar Arthur och mormor Naima med Maria
Att se honom med alla sina 9 barnbarn
och13 barnbarns barn det gjorde mig lycklig.
Här är han tillsammans med min dotter Maria.
När han på min 50års dag träffade
barnbarns barnet Andreas var lyckan total.
Far och jag vid Skräddardjurberga fäbod
Vid sista träffen med pappa
överlämnade han sina anteckningar med karta
Vi kramades hårt och la pannorna mot varann
och sa: Ha dé Jej elsker dej!
Sent på natten till den 21 Februari (då Torbjörn Tvillingar
fyllde 39år) ringde telefonen
Hemska telefoner!
Det var min lillasyster som ringde för att berätta
att pappa var död!
Ambulansen var där .
Det hände så fort. Han bara somnade in.
Min levnadsglada pappa som var så full av roliga ideer
och
var så full av kärlek till oss barn.
Tiden liksom stannade upp.
Jag höll ihop någorlunda till
begravningen,
då jag absolut ville säga Farväl vid kistan.
Vi Gjorde det straxt innan
begravningen.
Det var nog det bästa jag gjort.
Fick tillfälle att klappa pappa på kinden och
se lugnet i ansiktet
Jag La en röd/vit/blå blomma vid handen.
Min son gav morfar en
cigarett.
Lite märkligt var det att se min son hjälpa till att sätta
locket på kistan.
Sen tog min energi slut helt och hållet
Jag var glad att jag hann med att tala om
att jag älskade honom,
och var stolt över att just han
var MIN pappa!
Så var Du en länk till en värld
som var en epok sedan länge förliden
och med hjärtat varmt och hjärnan klar
levde Du helt i tiden
Och finge vi be om en gåva ännu
det vore att åldras så vackert som Du.
Med körkortet i fickan,
din kära keps, (som det stod: nemas problemas på)
teckningar från barnbarnsbarnen,
en cigarett och en snaps,
en röd, vit, blå
blomma
gick du till vila.
Till tonerna av Dire Straits
"Ticket to haven"
Nu älskade pappa
Ha de´
Nu har du det!
Ann-Christine, Ann-Marie, Siv och Berith
4 töser som fått livet genom
DIG
TACK ÄLSKADE PAPPA
Resor i Norge
Jag lovar att det är ingen som blir besviken.
Av en händelse hade jag läst boken av Bror Ekström
Där författaren tar oss med på
hans och hans hustrus spännande upplevelser
till värdens otillgängligaste fjällgård
Kieåsen i Norge
Från första till sista sidan är det en verklighetsroman från nutiden,
om en av de sista utposterna av en gammal kultur
som snart är i utdöende.
Varje namn är identiskt med verkligheten
Tack lillasyster för spegelbilden
Vid x ligger Kjeaasen som ett litet örnrede
vid kanten av ett 600 meter högt stup.
Vi stod alldeles stilla när vi kommit fram till Simadalen.
Vi tvekade länge om vi skulle våga oss upp, genom att klättra längs bergväggen.
Men höjdrädda som vi båda är beslöt vi oss
för att ta det säkra före det osäkra och ta bilen genom tunneln som byggdes 1974-75 upp
till kraftverket bakom berget
Torbjörn var tvungen att ta igen sig när vi väl kommit upp
Tunneln vid Kjeassen
.
För mig som har klaustrofobi är det en prestation att åka i dessa otroliga tunnlar
Torbjörn blev helt fascinerad av hur dom löst problemet med att få upp saker till toppen.
Det löstes med en linbana fäst i visthusboden.
Nyfiken som jag är, var jag ju bara tvungen att titta in
i den så kallade visthusboden
Bild nerifrån .Vi vågade oss ner till kanten,
men inte mycket mer..
Jag som är otroligt höjd rädd tyckte
det var märkligt att vi åkt med bil nere till höger..
Nog var jag höjdrädd!!
Jag må då säga att det var en bedrift av mig att ha gått ner till kanten..
Men uj, uj, vad högt det var..
Torbjörn som annars är ganska modig, satt länge och tog igen sig, när vi drack kaffe.
Det är en sån upplevelse så man nästan tappar andan.
Jag förstår att de två systrarna funderade över oss turister..
Men Torbjörn var ju naturligtvis tvungen att prova på hur det var att klättra. PUH!
Vyn uppifrån
Här har vi klättrat höst upp så man ser kraftledningarna.
Vyn uppifrån är helt otrolig..
Tyvärr, var vi tvungna att lämna denna otroligt vackra plats.
När man ser på vykorten hur otillgängligt Kjeaasen ligger kan man knappast förstå
att det bott folk somlevt och verkat där.
Boken rekommenderar jag varmt. Den har en hedersplats i min bokhylla.
Väl nere i Eidfjord var jag ju tvungen
att skriva kort och berätta om allt fantastiskt vi varit med om.
En bit av mitt hjärta kommer för alltid vara kvar i Norge.
Jag fullkomligt älskar Romsdalen.
i Viborg/Orsa 2008